Ångest!!!

Ångest....det är väl som med alla mammor när barnen flyttar hemifrån. Ångest..hur skall det gå, får dom det bra, får dom vara friska och utvecklas till bra medborgare, får dom jobb? Eller rättare sakt får dom jobba. Ja det känns som att det är mycket fina hem vi fått till valparna, där dom kan utvecklas å må bra.

I morgon flyttar den första och det är "Tärningen" som vi kallat henne, Vaktla i stamtavlan. Hon är beredd att ta det steget, Vaktla är mycket positiv till människor och väldigt glad, den goaste Vorsteh jag mött. Hon kommer att anpassa sej snabbt. Hon är i det närmaste rumsren också.

Nu skall hon möta en mycket större Värld än Moliden, och hennes Husse och Matte skall hjälpa henne på den vägen! Pussar o kramar till världens goaste Vaktla och lycka till i livet, hoppas du får många fåglar på vingarna glänsa i lydnadsringen och visa din glädje o utstrålning på utställning! Din f.d Matte o Husse  (slappa är oxå bra)

ÅSKA OCH ETT BESLUT!

Alla valparna var ute, och solen sken, det var varmt och.....kvavt.

Valparna var extra i "gasen" och hittade på alla möjliga saker!! Väldigt roligt att se alla dråpligheter, jag kan iaktaga dom hur länge som helst. Men ett ord från mej så slutar dom med allt och sluter upp vid min sida, för att se vad jag har på gång.

I alla fall så mörknade himelen och det blev mörkare än på natten (vi har ljusa sommar nätter nu). Valparna grävde i jorden och hade väldigt kul, så det bara sprätte om dom.

Jag beslutade att ta in busarna innan helvetet skulle braka lös. Jag lockade på dom och vi hann precis in, då kom första smällen, blixt dunder och brak! Där inne stog Lakka och tog emot. Alla valparna samlades kring hennes mun och bad om mat. Det fick dom.

Jag skruvade på radion, Ö-viks egen Filadelfia kanal, eller Pingstkyrkan(!??) Ja där spelade dom "Guldgrävarsången"   "Jag skulle gräva guld, men jag blev frälst och härligt frälst och världens skatter får vem som helst..." eller hur texten gick. Både valparna och jag tyckte att det var passande till dunder och brak, samt valparnas grävande. Inte någon märkte något, och Lakka som är lugn och trygg bryr sej inte als om åskoväder, hon vilade hos valparna en stund.

Själv är jag skottfast och reagerar inte på något av den kalibern.

 

Sakta har ett beslut växt fram, vi kommer att behålla Birdie här på kenneln. Hon ligger lite efter de andra och är mammig ännu, så det skulle inte vara rätt att lämna bort henne vid 8 veckor, hon var den som föddes sist och ca. fyra timmar efter de övriga.

Det känns som att det är ett riktigt beslut. Vi vill att alla valparna skall få det bästa, och att alla valpköpare skall få det också!!! Nu var det hjärtat som valde!!

 

KOPPELTRÄNING!

Fin och solig dag,  vad skulle passa bättre än en fortsättning på koppelträningen. Tidigare har vi gått från tomten och ut på "stora" vägen, och allt nytt där.

Jag såg en tvekan när det gällde att lämna tomten och ljuden där, men de flesta tog sikte på mina fötter och följde mej, efter en stund snusade dom i vägkanten som vilken hund som helst. När det kom bilar satte jag mej ner, och var på "samma nivå" utan att göra något märkvärdigt av det.

I dag tog vi bilen och åkte till en skogsbilväg och gick lite längre, med en valp i taget. De flesta följde glatt med, medan ett par stycken gärna ville vara kvar hos kompisarna vid bilen. Men alla tyckte det var spännande när dom väl bestämt sej för att följa med.

Kopplet är något nytt, då friheten som varit tidigare,   blivit mer "bunden" sas. I början var det en hel del krumsprång. 

Efter promenaden åkte vi till en gammal grusgrop, där fick alla springa fritt och busa.

Lars-Åke och jag tog fram ryggsäcken och skulle fika en kopp kaffe. Det visade sej vara en svår sak, plötsligt som på en given signal, kom alla valparna och ville vara med. Lustigt med hundar att dom vet vad "fika" är hur små dom en är. Dom klättrade, och var i ryggsäcken, dom bar bort hatten till termosen, skulle smaka kaka. Tillsist kom någon på att dom skulle gräva i sanden, och det sprätte sand i kaffe och kläder när alla skulle göra lika dant.

Sen gick vi bort till en stor gul maskin, men ingen var betänksam mot den men nosade på däcken och tog sedan en siesta i skuggan under den. Sen for vi och badade. Alla var nöjda med roliga timmen och somnade sött i bilen på hemvägen!!

6 VECKOR!

Otroligt vad tiden med valparna går fort, nu är dom 6 veckor och jag börjar gruva mej för flytten till nya hem. Det kommer att bli tomt.

Utvecklingen går vidare, de har nu slutat dia, men äter gärna lite extra när Lakka lägger upp en Pizza. Det är bra för deras magar att få en del av Lakkas flora.

Valparna springer upp för och utför altantrappen, går in och ut själva när jag lockar på dem. Som inkallning använder jag Boop, Boop eller Kom, kom, så att de nya hussarna och mattarna kan använda det i samband med valpens namn och ev. visselsignal. På det viset har jag inte lärt in något bestående kommando som kanske inte de nya ägarna vill ha. 

De har en gungbräda som dom gärna klättrar och busar på, det är bra för balansen och för att lära känna olika underlag.

Vi brukar gå promenader i skogen och på olika platser, dit vi tar oss med bil. Dom tycker att skogen är väldigt intressant och hittar alltid någon härlig doft. Vi har också varit till älven och tittat på vatten. Ingen av valparna var negativ till det, tvärt om, några ville bada och andra dricka.

Många kommer nu och tittar på valparna, och dom utnyttjar förståss chansen att sitta i knä en stund. När dom inte bits villsäga.

Betten är bra på alla valparna, men först vi 6 månader kan man se det sutgiltiga, men det ser bra ut.

I kväll blir det "6-veckors" fotografering, så att  valpköparna kan se hur utvecklingen går,  nu ligger vikten på 5 kilo i snitt.

Ett hundliv!

Jag önskar att alla hundvänner fick följa en valpkull, från födsel och framåt, hela utvecklingen. Det går så fort är så intressant.

 Igår tultade dom omkring, i dag galopperar dom! Igår badades det i vattenskålen, i dag dricker dom! Jag har klippt gräsmattan, började långt ifrån valphagen och arbetade mej närmare, inte några sura miner där inte, valparna sträckte på halsarna och tittade sen la dom sej till ro.

De är så otroligt duktiga på rumsrenheten, gnäller när dom vill ut, och sen gör dom sina behov, sen in igen. Vi tränar inkallning också, det går bra, alla kommer när jag kallar, faktiskt är dom bara fyra veckor, men vilken bra tid det är nu och framåt för att lära saker, en tid som inte kommer tillbaka om man missar det. Nu kommer det också besökare som får träffa valparna, valparna är positiva till det och Lakka med.

Valparna har fått en kartong som dom busar i och med, det tyckte dom var kul! Radio att nosa på och kolla hur det låter på nära håll har vi gjort i dag, och stiftat bekantskap med ett paraply, samt en främmande hund.

Sommar och sol!

I dag blev det sommar!!! Värmen kom och alla träd har fått musöron, utom Aspen som kommer sist men stannar längst.

Efter att valparna fick flytta till större rum, så har dom verkligen utnyttjat det!! Alla är nyfikna, men hittar snabbt hem när det är dax att sova. Valparna har upptäckt vatten skålen, spännande, en del har visat vatten passion och badat mer än en gång!!!

I dag i det fina sommarvädret var det dax för en ny upptäckt, en liten bit av världen!! Vappisarna fick komma ut i valphagen och göra nya bekantskaper. Jag är överaskad över hur fort dom anpassar sej även när inte Lakka är med.

Så fick dom också träffa "Moster Ötzie" vilket avklarades med en gäspning, troligen för att dom känner igen henns doft sedan länge.

En annan sak som förundrar mej är att när Lakka gått in och diat valparna i utehagen, på gräset, på ett ställe som hon noggrant valt ut.  När sedan Lakka gått därifrån och valparna är ensamna, så kan dom ha varit runt i hela hagen, men när dom vill sova så går dom till stället där dom blev diade, även fast jag lagt ut fäll med dofter! Måste ha mycket med naturen att göra, att valparna skall vara där dom blir lämnade, att det är ett säkert ställe som tiken valt ut!! Så intressant att se allt som händer.

Viktigt!

Känns lite vemodigt att montera ner den gröna valplådan, men nu är det gjort! Valparna har flyttat till större utrymme. Det var intressant att se vad dom tog sej för!

 Det började med att Lakka diade valparna, sen sov dom en stund medans jag tog en promenad med Ötzie. När jag kom tillbaka så gav jag valparna kött mål. Jag kan säga att dom är bra mycket glupskare än vad Bouviervalparna var!!  Fattade på en gång vad det var frågan om.

Sen bar jag in dom till det nya rummet, Lakka tittade på med "stoiskt" lugn. Sju st. la sej att sova, den åttonde kollade varje vrå och försökte leka lite med en leksak, sen somnade hon också. När dom vaknade nästa gång gick Lakka in till valparna men nu var alla intresserade av sitt nya boende, och Lakka fick var för sej själv, duktiga var dom att gå på tidningen också : ) så det har börjat bra. Allt lungt och fint, inget missnöje, passade på att väga samtidigt och alla väger över två kilo å lite till nu!

Fullkomligt underbara!

I morgon är det dax för första köttfärs målet, skall bli spännande att se hur det går. Så glupska som valparna verkar vara, så blir det nog inte något större problem. Flera busar har börjat ta sej ur valplådan, så den har fått en bräda till. Snart är det klart för flytt till större ytor!

Valparna hör min röst och kommer fram till mej nu, och när dom ser Lakka vid lådan. En valp blev lite extra busig och lekte med mej en stund, följde handen och gjorde små bushopp mot mej med morr och tass slag!! Dom har även börjat upptäcka varandra, att dom inte är ensamna i valplådan, biter i öronen och svansarna, men några tänder har dom inte. Även på Lakka bits det, men då mest på tassarna som dom når. Det är aldeles underbara valpar, vi brukar sitta med varsin valp i knäet, sen byter vi så alla får kontakt med både manligt o kvinnligt, inget "Hen" här inte. Alla valparna får lika lång tid, och de har även suttit ute med oss på altanen i solen en stund. Lakka är helt kool och litar fullständigt på oss, så härligt att se!

Jag brukar passa på att klippa lite klor och gå igenom valparna, borsta dom lite kolla magar, öron ögon, så att allt är ok. allt har varit bra med alla. De går stadigt upp i vikt.

Det är så kul att se dom utvecklas. Det är verkligen små hundar, det märks, fast dom tror att dom  är stora. Så fort någon av dem har "stora planer" så slutar det alltid med förlorad balans!!!

Valparna börjar bli  mer personliga nu och jag kan se särdrag hos dem, som skiljer dem åt. Intressant med tanke på framtiden!!!!

Nu har dom kommit!

Det har varit mycket att göra en tid!!!

Den 23/4-13 föddes 8 valpar, 5 tikar och tre hannar. Valparna föddes på min första hunds ,Riesentiken Myrkarby Raffas födelsedag. Men året var då 1977.

 Valpningen startade vid 17-tiden, sen kom det en valp med ca en och enhalv timmas mellanrum. När det kommit 7 valpar trodde vi att det var den sista, men flera timmar senare kom en tik till, som utan besvär var lika pigga som de övriga. Allt gick mycket bra. Vi hade kokat saxen och skulle hjälpa till vid avnavlingen, men hej där...hon bet hål på hinnorna knipsade navelsträngen, drog ut efterbörden och åt upp den. Det gick med raketfart, som om hon aldrig gjort annat. Men det skulle straffa sej, i ett avseende, att äta upp 8 moderkakor blir en mäktig måltid. Vi kunde inte stoppa henne heller, det gick så fort.

Sen blev det ett springande ut och in med toabesök varannan timma. Till slut blev det lugnare i magen och ron återfann sej i valplådan.

Tvättmaskinen har gått på högvarv i flera dagar! Men det hör till, allt blir blodigt o blött, långt ifrån alla söta valpbilder!! När valparna torkat så finns det inga finare valpar än just våra!! Men det säger alla valpägare!! : )

Nu är dom 9 dagar och har fördubblat sin vikt, alla håller jämna steg.

Alla valpar har varit tingade sedan länge. Det är jätte spännande att lära känna nya människor. En som tingat en valp verkar ha hoppat av för han har inte hörts till! Så nu väntar  vi på en ny husse eller matte till den, en hanne. Med intresse för jakt och uteliv!

Den första veckan hände inte mycket med valparna, de åt och sov mest hela tiden, väldigt duktiga på att nosa upp var mamma och maten fanns. De tränade också sina ben och röster!!!

Nu har det börjat hända mera, dom blinkar under stängda ögonlock, reagerar på ljud, och börjar försöka stå på benen, en valp har suttit. Det såg roligt ut för huvudet verkade så tungt!!

Valparna känner igen mej på doften och är lugna och fina när jag väger dem, och klipper klor. Lars-Åke är dom inte lika vana vid, eftersom han inte är hemma lika mycket. Jag lever med valparna 24 timmar om dygnt. Men Lars-Åke har fått den äran att sova vid dom på natten, men jag hör minsta ljud från dom, så då väcker jag honom och fortsätter själv att sova!!! ; )

Vi har "baby vakt" när vi sitter på altanen och fikar, så vi hör om det blir oroligt i lådan. Lakka var inte den smidigaste Vorsteh från början, om hon klev på någon svans så gnällde valpen och då reagerade hon med att lägga sej på hela högen för att dia den pipande!! Vi har mjukt underlag så allt har gått bra. Nu sätter hon så försiktigt ner tassarna mellan dem och lägger sej där dom inte är, går liksom runt valparna något varv. Hon är en väldigt duktig hundmamma! Lugn o fin även när man hanterar valparna eller byter bädd i lådan!

Inte som man tror!

I morgon är det dax för vägning av den något runda tiken! För en vecka sen var vikten 35 och inte har den blivit mindre!

I dag var vi ute i det fina vädret, hundarna och  jag. Dom är experter på att hitta allt möjligt, och inte var det något undantag den här gången heller. Lakka hittade en mumsig benbit som skulle ner till valpmagen hade hon nog tänkt. Men tyvärr, matte var hungrigare så den försvann raskt ner i min ficka. Att kasta något är inte lönt om man skall gå samma väg tillbaka.

Nästa grej var roligare. Hundarna var en bit framför mej, då sprang det ner en liten näbbmus från snökanten, den kilade iväg längsvägen och irrade hit och dit. Då stannar Lakka och sätter sej. Hon tror att det är något jag hittat på för att testa stoppet. Ötzie hade inget stopp, men musen klarade sej nätt och jämt skall tilläggas.

Lakka travar, plötsligt  stannar hon och vädrar med nosen högt, men ingen svansviftning, då är det inte fågel ialla fall. Hon stirrar upp i ett träd vid vägkanten, och där uppe i trädet hänger en rund fin tårtbotten!!?? Vad skall man säga, hitta mat till valparna blir inget problem!!

När vi kom hem så hade posten kommit, och där låg ett stort kuvert till mej, det var ett Diplom från jaktprov i höstas, jag blev så glad över det.

VALPAR VÄNTAS!

Nu börjar Lakka bli riktigt tjock och go! Hon bär sin mage med en stolt värdighet, det ser vi tydligt. Både Lakka och Ötzie förstår vad som väntar, det är vi övertygade om.

I dag var vi ut till Havet, en vacker dag, nästan ingen vind, fin is. Så vi gick långt ut och på tillbaka vägen gjorde vi strandhugg inomskärs och fikade!

Lars-Åke skulle blöta ner sej som vanlig, han gillar att vinterbada. Det vet vi sedan tidigare. Men att han skulle ta Ötzie med sej var en nyhet.......

DRÄKTIG!

Igår var vi och gjorde ultraljud på Lakka, hon var inte så glad åt att bli rakad på magen och få kall gel där. Men som den positiva hund hon är så viftade hon bara på svansen och drog in magen. Men det hjälpte inte mycket, vi såg nog vad som fanns där, ett gäng fina valpar, vad glada vi blev!! Det såg så bra ut. Nu är det bara fyra veckor till "nedsläpp". Hej Hopp!!!!! 

Åsele Nappet!

En riktig Isig-Helg

En iskall morgon, 20 grader under strecket. Vad kan vara härligare än att planera en fisketur.

När man såg hur mycket grejor vi hade med oss så verkade det kunna räcka för en vecka minst. Matfrågan var ett viktigt kapitel, för dom som inte får fisk, altså Lars-Åke och hundarna.

Själv blev jag utan stol att sitta på, men efter mycket klagan så ordnade det sej. Lakka var sur för att hon inte fick dra pulkan, man drar inte pulkor om man antas vara dräktig! Lars-Åke och Ötzie hjälptes åt. Jag gick efter och plockade upp hittade grejor!

Skotrarna surrade som humlor i fjärran, solen sken, fisken nappade och fikat var bra! MEN hundarna tyckte det blev långtråkigt, så dom hittade på det ena och andra. Ötzie tappade ner pimpelspöet i hålet när hon skulle se vad som fanns under ytan. Lakka tjuvade vantar och hade väldigt skoj, till sist la dom sej intill pulkan och suckade, och då var det dax att åka hem. Eller rättare sakt GÅ några kilomertrar till bilen, och det blev varmt eftersom temperaturren nu stigit till -2 !

Botten på Bottenhavet!

Efter en mycket låååång tid började Lakka löpa och det blev verklighet att planera resan till Finland, vilket visade sej inte vara så enkelt.

Vi måste planera efter löpningen. Det var svårt att få fram uppgifter om NÄR färjan gick och OM den gick, det gick inte att boka via nätet, och vad biljett och hytt kostade gick inte att få reda på.

Färjan Vasa Express hade olika avgångstider tider och gick inte alla dagar heller. Inte Lördag--så vi fick resa på fredagen istället kl.18.00 och beräknade komma till Vasa kl 12.00 på natten lokal tid.

Mitt ute i tomma intet på Bottenhavet i mörkret, stannade "skeppet" och vägrade röra sej, annat än med vågorna. Ingen is! Inte något meddelande om vad som hänt.

Jag försökte fråga, eftersom jag är den allvarsamma, lätt skrämda typen. Men ingen kunde plötsligt något språk, så jag gav upp. Gick istället och kollade var livbåtar, flytvästar, flytdräkter, livbojar och linor fanns! Mötte folk som sprang omkring med verktyg! Branddörrarna gick igen. På havet var det aldeles mörkt och svart. Jag såg mina hundar drunkna i svarta vågor.

Gick till hytten där snusade Lars-Åke och båda hundarna i godan ro. Hans kommentar var "dom säger väl till om det är något"!

Två timmar försenade steg vi i land i Vasa, kl.2.00 på natten. Så började en bilresa på sex timmar!

Till Hollola, några mil från Lahti.

Lakka hade prickat in Finska Sportlovet och en stor skidtävling, så det krånglade lite med bokning av hotell. Men vi fick ett bra boende med trevliga värdar och god mat o frukost på Motelli Salpakkievari! Där blev vi kvar i nästan en vecka!

I övrigt gick allt bra, Lakka och vi tyckte verkligen om den "finska killen" med Sisu, Karu! Men Lakka var kär, roligt att se! O vilket trevligt möte med hans Husse o Matte, det blev många roliga skratt, då vi inte kunde Finska, och dom inte Svenska, så det blev en blandning av tre språk och lite till!!! ; )

Resan hem startade 24.00 på Fredag natt med en bilresa till Vasa, för på Lördagen gick ingen Färja! På Fredag avgick den kl.9.00 på morgonen. Eller Söndag kväll. Skönt att komma hem! 

Den Stora Svarta!

Vitt och sprakande kallt där vi går, hundarna och jag.

Igår hittade Lakka en hare som hon står för. Hon är inte rädd för djupsnö som haren lätt tar sej fram på, medans hon själv har en del vita problem.

Hare igår och i dag Den Svarta räven. Har under ett par års tid sett en näst intill svart räv, av större storlek. Blev glad att den klarat sej från jakten. Skulle kunna tro att den, eller föräldrarna varit farmade, och kommit ut i frihet. Vacker räv, men ingen "korsräv" har för mycket svart för det.

Väntar på löpningen (hunden) och på ett par nya bindningar till mina urgamla Solatun så blir det mera skidor med hundarna längre fram.

Alltid denna väntan, det är väl livet antar jag.

I dag har solen visat sej och det har varit en fantastiskt fin dag uppe på höjderna!

 

LUCIA TÅGET!

Min käre man brukar Lussa för mej, vilket är väldigt gulligt, han har väl strut istälet för krona, men ljus på brickan brukar det vara, och smulor i sängen brukar det bli.

I år ville jag avstå från Lusse uppvaktningen, eftersom jag ligger i en tältsäng på nätterna sedan två månader tillbaka. Så morgonen förflöt lungt o tyst, jag hörde bara när han gick ut, sin vända med hundarna vid sextiden, sen slumrade jag in o sov sött.

Men jag fick ett snabbt uppvaknande av ett speciellt Luciatåg. In kommer först den ena skäggiga tomten, rusande och rätt upp i min varma säng och pussar mej med alla istappar hängande i skägget, istället för smulor blev det snö o is sen vatten, x 2. För när jag vrålade iiiiiiiiiii så kom nästa tomte och pussade mej, fy tusan. Sen kom den numera avsatta stjärngossen och ursäktade sej små leende att han missat att stänga dörren till mitt tältläger.

Nästa år firar vi nog på det gamla vanliga sättet, det känns lugnast så.

DUBBEL TRUBBEL!

Bilen som jag ville pussa igår, fick en spark i baken idag. Det var nämnligen helt omöjligt att få upp bakluckan.

 Två gloende hundar fick finna sej i att, en hamnade i baksätet, och den andra på golvet fram, mindre bekvämt. Men efter 20 minuter på Norrländska vägar så var det inte längre omöjligt att öppna någon dörr på det ihopfrusna fordonet.

Glada att slippa skumpa i bilen längre, slängde sej Lakka och Ötzie ut i djupsnön, vi pulsade fram på en igensnöad skogsbilväg, mina höga benlyft roade hundarna, som kretsade kring mej som två bålgetingar!!! Lakka fick prova min mössa, hon undrade nog vem som släckte lyset.

Det var då som det började bli varmt. Jag skulle dra ner blixtlåset på min jacka, det tog tvärstopp till hälften, helt omöjligt, det gick varken upp eller ner. Glasögonen immade igen och fingrarna blev kalla. Det var bara att ge sej inför klädgudarna.

 När jag kom hem försökte jag krångla ut armarna ur den stängda jacka, det gick, efter diverse krumbukter. Drog jackan upp över huvudet både tröjan och jackan fastnade där.

 Då kom jag på att det finns en naturkraft på kvinnor efter 35, där allt vill neråt. Så jag provade det, och fick på det viset av mej mitt fängelse!

DEN GLOBALA UPPVÄRMNINGEN.

I morse var det nära att jag pussat bilen. Det var -22 när jag vred om nyckeln. Mmmmm a  mmma utttt sen var den igång, utan motrvärmare.

 Pussen lät jag bli inför risken att fastna med läpparna.

Härligt att gå med hundarna, luften var torr, med lite blek sol. Lakka lyckades hitta något intressant uppe i ett träd. Hon gick fram till trädet och försökte klättra upp. Jag tänkte att det kanske var en ekorre, men dom brukar hon inte bry sej om, så jag tror att det kanske var någon Järpe som haft natt kvist.

Ötzie är mina öron. Eftersom jag hör dåligt så är hon mina öron, hon markerar när det är något ljud, tex. bilar, skotrar, folk i skogen och annat. Det känns mycket tryggt. Lakka däremot har inte den instinkten. Däremot känner Lakka om jag har problem med balansen, då kommer hon och ställer sej bredvid så jag kan hålla i henne, tex. över vatten, isfläckar, uppför berg. Vilka Hundar jag har, de kompleterar varandra! 

Jag hade packat på mej lite extra kläder i dag, så i uppförsbackarna började jag känna av "den globala uppvärmningen", när jag saktade ner farten så blev uppvärmningen mindre.

Det fick mej att filosofera lite där jag gick med hundarna: När jag går långsammare, så blir temperaturen normal innanför kläderna.

 Om allt saktade ner, om människorna gick långsammare så skulle dom inte hinna med så mycket dumheter, skogen skulle växa långsammare efter som det tar längre tid att gödsla. Det skulle vara mindre arbetsfordon som spyr ut orenade diesel avgaser. Arbetsplatserna skulle ha lugna tänkande människor. Världen skulle bråka mindre, för de skulle hinna tänka efter före. Kossorna skulle fisa mindre, eftersom de blir lugnare av mindre drivande mat. Kycklingarna skulle hinna bli höns. Penningabegäret skulle minska, eftersom fuskare lättare skulle märkas. De rika skulle ha längre tid på sej för att göra av med sina enorma summor.

 Kanske kan du själv hitta saker som skulle må bra av att få minska farten? Därmed minska den "globala uppvärmningen".

Därmed var jag framme vid bilen med hundarna, hem till värmen.

 

DEN VITA MILEN

 Jag anar små tecken att löpningen skulle vara pågång! : )

Idag var det dax för "vita milen", bara 13- . Nu är det svårare att gå i skogen, då får vita milen duga.

 Lakka klarar simningen i skogen, det fastnar heller inte så mycket snö i hennes tassar eftersom hon har en strävare päls. Ötzie däremot drar åt sej allt. Jag brukar ha draghundsskor på henne och det löser mycket, dock inte bollar i pälsen.

På våran väg upp mot Fäbodarna stannade Lakka och satte sej.. Hon tittade upp i den blå himlen. Jag såg inget till en början. Jag såg en prick, pricken blev större och sen mycket stor.

 En Örn cirklade sakta lägre och lägre ner, över några grantoppar i skogen och försvann. Det är verkligen en enormt stor fågel. Kanske hade den spanat in någon utav hundarna.

När jag gick tillbaka såg jag att en Älgkalv gått i våra spår. Den hade gått efter oss rätt långt, säkert en kilometer.

Kan ha sett oss på långt håll och funderat om det var mamma. Fy för dem som skjuter kon från kalven.

Jag tänker mej alltid för när jag går så här långt, det kan kännas hur härligt som helst i medvind, MEN.... när jag skall gå tillbaka kan solen ha gått ner och motvind på det, sånt biter. Värst är det på älven eller fjärden, när vi går på skoterspår.